Blogg

Ersättningen för Stina

23 feb 2020

I december var Stina och Stisse på hälsokontroll (ni som följer min blogg vet redan det). Stina befanns ju lida av TR (tidigare kallad FORL) och vi bestämde oss omedelbart för att boka tid för henne hos en av tandveterinärerna på Väsby Djursjukhus.

Den 10:e januari opererades hon och tre  tänder avlägsnades. Det var Ove som hämtade henne. Han erbjöds att vänta minst en timme medan kostnaden för tandoperationen skulle regleras med försäkringsbolaget men kunde också åka hem direkt och få ersättningen senare. Han bestämde sig för att åka hem med Stina och få pengarna utbetalda senare.

I fredags, d.v.s. sju veckor efter operationen, hade vi fortfarande inte hört något från försäkringsbolaget. Själv skulle jag iväg på bio, så Ove erbjöd sig att ringa till Agria och väl var ju det..."Min pappa Marianne" rullade på biografen Saga, medan Ove försökte få rätsida på de oklarheter man tyckte sig ha på Agria. Var diagnosen TR eller parodontit, undrade man. Att man inte tyckte kunna utläsa det i den dokumentation som mailats från Djursjukhuset var förklaringen till att vi inte fått några försäkringspengar. Lösningen kan väl ändå inte vara att helt strunta i att ta reda på det man behövde; varför inte skriva ett mail eller ringa?

Det var en oerhörd tur att Ove tog kontakt. Fyra dagar senare skulle vårt ärende läggas ner!!! Ove ringde direkt till Väsby Djursjukhus, där diagnosen TR förtydligades och detta mailades direkt till Agria. Nu är det bara att börja vänta igen. 

När jag undrar något, försöker jag alltid att ta reda på svaret. Om jag hade arbetat på Agria och fått ärendet på mitt bord, hade jag lyft på luren och ringt till Djursjukhuset. Jag hade absolut inte lagt ärendet åt sidan och låtit tiden bara gå. Något måste helt enkelt ha gjorts i ärendet, som vi inte fått veta och förhoppningsvis finns en bra förklaring till att det blivit så här. Som väl är hade iallafall tiden inte gått ut, när försäkringsbolaget fick de handlingar som behövdes för att arbeta vidare med vårt försäkringsärende.

Ulrica och Ulrica har hört av sig idag

22 feb 2020

Idag flyttade Smilla. Ulrica tog med henne i bilen och påbörjade sin resa mot Oxelösund, där hennes brorson bor. Den första timmen av bilfärden försökte Smilla ihärdigt få Ulrica att förstå att hon inte gillar bilåkning men till slut gav hon upp och beslöt sig för att sova istället för att skrika.

Jag har inte tidigare sett min f.d. kattunge i hennes nya "lejonfrisyr" men idag fick jag en liten videosnutt. Oh, så gullig hon är! I filmen hade hon precis kommit fram till sin nye husse men verkade ha funnits sig rätta tämligen omgående. Ikväll fick jag också några stillbilder på Smilla, jättetack Ulrica!

Under dagen har jag även haft mailkontakt med en annanUlrica, Ulrica D. Hon bor i Ursvik, en av Sundbybergs fem stadsdelar, själv bor jag i enannan, lilla Alby. Ulrica är mycket intresserad av att köpa en ragdoll och på sikt vill hon även bli uppfödare. 

Det började med att Ulrica skrev ett e-brev till mig, där hon bl.a undrade om jag visste någon som har kattungar till salu (gissar att hon hittat mig på Ragdollklubbens hemsida). Jag svarade henne och skrev några extra små saker också. Ulrica återkom med ytterligare några funderingar och då slog det mig att jag skulle passa på att inbjuda henne till vårt kommande kattcafé, vilket jag nu gjort. Jag blir så glad när personer som går i kattköpartankar förbereder sig så noga som Ulrica gjort och gör. Idag har hon besökt en kattmamma med bebisar. På det viset har hon bekantat sig med rasen men, om jag förstod saken rätt, var alla de kattungarna redan tingade.

Till sist - här kommer de fina fotona på Smilla. Jag fick fler men eftersom jag glömt att berätta för Ulrica att mitt dumma program endast godkänner foton med telefonen i "liggande läge", är det endast dessa två jag kan visa

 

Lilla Smilla och fina Sandie-Sonja

20 feb 2020

I förrgår fick jag ett sms från Ulrica. Hon berättade att "vår" Smilla ska flytta än en gång.

Så här har det varit: Lilla Smilla fick ett jobbigt första år i livet! Hon kom till världen hos oss i mars förra året och växte upp med mamma Sandie, fem syskon, Stina och Stisse. Smilla var en glad liten kattunge, som vid 12 veckors ålder flyttade till Anette och Kenneth, som bor här i Sundbyberg. De var mycket förtjusta i sin lilla tjej men av personliga skäl tvingades Smilla flytta. Hon kom då till Ulrica, som är uppfödare och bor i Norrtälje. Smilla var tänkt att bli Ulricas nya avelshona. Till en början verkade Smilla komma fint in i flocken hos Ulrica men efterhand började hon mobbas av Lady, Ulricas andra avelshona. Smilla har nu utvecklat fettpäls och Ulrica tror att det beror på stress. Kanske är det så, även om jag själv inte sett den kopplingen. Oavsett det är Smilla nu lejonklippt, eftersom den feta pälsen också var tovig. Hon ska flytta till Ulricas brorson, där hon kommer att vara ensamkatt och där kommer hennes planerade bebisar förhoppningsvis att födas så småningom.
Ibland blir ingenting som man tänkt sig. Då gäller det att försöka hitta en "plan B". Nu håller vi tummarna för att Smilla kommer att trivas i sitt nya hem.

Idag kom en bild på Sandie, numera kallad Sonja, tillsammans med sin stora kärlek, Lasse. Hon älskar sin husse så mycket att hon inte har något till övers för sin matte. Ur Sandies synvinkel är allt bra men matte hade nog tänkt sig att hon skulle få en katt, som också brydde sig, åtminstone lite, om henne men..... Mona får hålla till godo med sina silverfiskarsmile.

Nu, äntligen, ser Sandie ut som en ragdoll ska. När hon blev störtförälskad åt hon upp sig och blev både kraftigare och fick längre päls. Sandie är ännu ett bevis på att kärlek kan göra underverk. Jag är så glad över att se henne så harmonisk och Mona verkar ha funnit sig i att maken hittat en annan.

Borde vända bilden men......

 

Verkligen förvånande

19 feb 2020

Imorse ville Stisse ut på balkongen som vanligt efter sin "blötmatsfrukost" men idag överraskade han oss med att vilja gå in igen efter mindre än en halvtimme. Jag kan inte minnas att det hänt någonsin tidigare. Han gick inte heller direkt till sovrummet efter utevistelsen, som han brukar, utan höll Ove och mig sällskap under vårt morgonmål. Katterna får gärna vara med när vi äter, för de har godheten att inte tigga. När jag äter vill jag alltid ha lugn och ro omkring mig; ingen TV eller radio ska stå på eller annat som stör. Djur som tigger klarar jag absolut inte av men om de sitter tysta på sin stol vid matbordet får de gärna vara med. 

Det är ofrånkomligt att jag förmänskligar våra katter, jag vet det! Trots allt tror jag inte att de mår dåligt av det. Jag behandlar dem med samma respekt som vore de mina barn. Den enda skillnaden är att jag inte kräver något av dem. Mina barn har ju med stigande ålder uppfostrats för att klara sig på egen hand och redan tidigt fått lära sig att ställa sin tallrik i diskmaskinen och efter förmåga plocka undan sina saker efter avslutad lek. Inget av detta gör katterna; de har massor av rättigheter men inga skyldigheter. De vet vad de får och inte får, vilket inte är detsamma som att de följer de reglerna, om de inte har lust men jag älskar dem ändå och det vet de.

Det är inte roligt att ha krämpor, vilket är vanligt när man blir äldre. Något som däremot är skönt med att åldras är den erfarenhet livet givit och att i stor utsträckning kunna avstå från att göra sådant man inte har lust med. Jag vill t.ex. inte trängas bland människor på väg till ett arbete en tidig morgon. Sådant slipper jag nu. Inte heller vill jag ha stimmiga födelsedagskalas på dagis (ett ord man absolut inte får säga idag - varför har dagis bytt namn till förskolan?). Jag försöker uteslutande att göra bara det jag gillar, t.ex. skriva och undervisa. Skillnaden mot förr är att mina elever inte är 10-12 år utan 70-82. F.ö finns massor av likheter. Precis som skoleleverna lärde sig, nya saker, gör pensionärerna nya upptäckter inom den digitala världen. De tar sig an sina uppgifter med samma glädje som jag minns från min lärartid.

På bild 1 jobbar Ulrika och Elisabeth, bild 2: Yvonne, Bengt och Björn vid sina datorer.

 

Hårkvalitén har stor betydelse.

17 feb 2020

Idag har jag varit hos Pia, som är min frisör sedan några år tillbaka. Håret behövde en uppfräschning. Om det är något jag önskat så långt tillbaka jag kan minnas, är det en annan kvalité på håret; slippa de tunna hårstråna, som aldrig beter sig som jag vill mer än några minuter. Jag har många sådana ostyriga hårstrån och frissan säger att jag t.om. har tjockt hår men vad hjälper det, när håret är så mjukt? Ingenting! Jag har alltid avundats dem med sydeuropeisk hårkvalité men...... det är naturligtvis inte det viktigaste i livet, brukar jag trösta mig med :-).

För varje kattras finns en rasbeskrivning. På kattutställningar utdelar domarna poäng enligt en fastställd poängskala. De utdelar poäng för t.ex. temperament, ögon, öron o.s.v. De utgår från rasstandarden och tittar på hur väl de anser att den katt de bedömer överensstämmer med rasbeskrivningen. Ragdollens päls ska vara silkig och den ska kännas sval vid beröring. Den saknar underull, vilket gör att den inte så lätt tovar sig. Pälsen ligger tätt intill kroppen och "skiktar" sig när katten rör på sig. Kvalitén på ragdollens päls gör den enkel att sköta, trots att ragdollen tillhör Kategori I, långhåriga katter.

Även inom rasen varierar kvalitén. Stina har långt ifrån den fina, ragdolltypiska päls som Sandie har och också har fört vidare till sin dotter, Sissel. När Sissel ställts ut har domarna alltid berömt Lotta för det fina arbete hon lagt ner på Sissels fantastiska päls. Klart sämre betyg har Lotta fått för "pälskonditionen" på sin andra katt. Sanningen är den att Lotta enbart badat Sissel och låtit pälsen självtorka, borstat henne - det är allt! Med den andra kattens päls har hon "slitit ont". Att hårkvalitén har stor betydelse för både djur och människor är uppenbar.

Ikväll var det Stisses tur att bli ordentligt genomkammad. Han varken älskar eller hatar proceduren och protesterar inte. Mycket hår fastnade på kammen och jag tror att han tycker det är skönt. Imorgon är det dags för kloklippning.

Jag är ju pensionär

16 feb 2020

....men trots det hann/orkade jag inte skriva något på bloggen igår. Det borde inte vara några problem, eftersom jag inte förvärvsarbetar längre men... Det är min personlighet som är anledningen till att den 'ograverade" tiden ofta är knapp. Jag beklagar mig inte för jag har själv sagt ja till alla mina åtaganden, det är bara en förklaring till att det inte blev något skrivet igår.

Idag fick jag ett sms som gjorde mig glad. Det kom från Peter, husse till Kajsa och Buster. När vi talades vid senast gällde det, icke förvånande :-), just katterna. Kajsa, som alltid älskat sin bror, hade börjat fräsa åt honom. Vi kom tillsammans fram till att orsaken troligtvis var att Buster badat och nu luktade annorlunda än han brukar. Kajsa uppskattade inte den främmande doften, som i mattes och husse näsor var tilltalande. 

Nicke ska åka till Gran Canaria på söndag. Under de dagar han ska vara borta, ska Saga bo hos Richard och hans familj, i vilken en kanin ingår. Hur kaninen och Saga kommer att uppfatta varandra återsrår att se men själv tror jag att det inte kommer att bli några problem. Saga är väldigt vänligt sinnad, så även om hon inte kommer att älska kaninen, så tror jag inte att hon vill göra den illa.

Här kommer några bilder på fina Kajsa och Buster.

 

 

Extrapriser

14 feb 2020

Det går att hålla kostnader nere om man planerar sina köp. Jag tänkte främst på de utgifter man har för sina djur men givetvis förhåller det sig på samma sätt med mat o.dyl till oss själva men....... det förutsätter att man har förvaringsmöjligheter. 

Det kom nyss ett mail från Zoo.se. bl.a. med erbjudande om att köpa Ever Clean för 189 kr, ordInarie pris 249 kr (Arken zoo). Kampanjpriset ligger alltså 60 kronor under det ordinarie. Hos oss går det åt c:a 1 paket sand per månad. Genom att köpa sanden till extrapris betalar vi 720 kr mindre/år, om vi köper den när den ingår i en kampanj. Eftersom zooaffärerna annonserar om extrapriser ganska ofta är det sällan vi behövt köpa sand till ordinarie pris. Vi köper också rejält med sådan mat som katterna gillar, när det är extrapris på den. 

50% av alla katter är överviktiga enligt expertisen. Det är inte bra att vara överviktig, varken för djur eller människor. Jag har alltid haft svårt att säga nej till ett par bedjande ögon och lite gnäll. Mina hundar var tiggiga. Även Sandie var en duktig tigerskallen men det gällde endast kattmat och Prästost. Människoföda var inte intressant (och det skulle hon heller aldrig blivit serverad). Stisse däremot har aldrig någonsin tiggt!!! Stina kan gnälla någon enstaka gång, när hon vet att det finns kvar lite i i påsen med Feline. 3 påsar Feline kostar 35 kr. Kilopriset blir således drygt 120 kr, så Feline serveras endast på helgerna. 

Imorgon ska vi fylla på sandlagret. 

Alltid tillsammans

13 feb 2020

Armen är inte alls bättre än igår, snarare tvärtom. Nu ska den få vila.

Ethel har låtit få Safir och Blue som tavla. Så här fin blev den (målade med ett foto som förebild). Vilket bra tips, Ethel. Det ska jag också anamma. Jättefina katter både Blue och Safir!!!

 

Ibland ”glömmer” han

12 feb 2020

Min plan var att Stisse skulle få bli pappa. Hans underbara temperament borde "gå vidare" till många kattungar,  tänkte jag, men det blev aldrig någon avkomma. Innan han ens fyllt 1 år var han kastrerad!!!

Det var sommaren 2009 som Stisse blev fertil. Jag hade planerat att annonsera honom som avelshane efter sommaren. Det skulle passa Ove och mig, tyckte jag. Det jag inte tänkte på var att planer kan gå i stöpet; att olika omständigheter kan göra att man måste överge dem.

En fertil katt som inte får para sig mår inte bra i längden men enligt min plan skulle det ju bara vara en kort period av frustration för Stisse. Tasses väg från kattunge till fertil hade knappt märkts; något enstaka jamande men inget mer. Så var det verkligen inte med Stisse. Han blev som tokig och fullkomligt vrålade. Det startade på kvällen och var som plågsammast under natten. Han vandrade fram och tillbaka på ryggstöden på sofforna; satte in tassen bakom tavlorna och försökte få ner dem. Det slutade med att alla tavlorna stod i ett hörn i vardagsrummet men vrålen fortsatte. Vi stod inte ut någon av oss, varken Stisse själv, Ove eller jag. Efter tre dagar av psykisk terror beställde jag tid för kastration för min älskade kattkille. Dagen därpå kastrerades Stisse på Evidensia djursjukhus i Spånga.

Om Stisse betett sig som Tasse hade han parats så småningom men utan någon brådska. I Stisses fall var det annorlunda och det kunde ju dröja länge innan en villig hona skulle hitta till oss. Det hade ingen av oss orkat med. Jag tror att kastrationen trots allt var det bästa för hela familjen.

Men....... ibland glömmer Stisse faktiskt bort att han är kastrerad, särskilt på vårvintern när ljuset återvänder. Då försöker han få till lite älskog med Stina. Hon blir då mycket irriterad och springer in under ett skåp, där han inte kommer in, för han är betydligt mycket större än hon. Vad hon vill eller inte vill är jag ändå faktiskt osäker på.
Stina kastrerades för, om jag minns rätt, 1 1/2 år sedan men efter en liten stund under skåpet kommer hon fram och lägger sig tätt, tätt framför Stisse - lite som hon gjorde när hon fortfarande var fertil. På förmiddagen idag betedde sig båda som om de hade vårkänslor och det där med kastrationen verkade båda ha glömt.

Nästan vänner igen

11 feb 2020

Båda armarna är mycket bättre nu och förhoppningsvis är jag tillbaka till den form jag var innan "strejken" underbröt.

Arbetet med Trasdockan har flutit på bra den senaste tiden och tidningen börjar ta form. Igår fick jag en jättetrevlig insändare, vars innehåll jag inte ska avslöja nu men ni kommer att kunna ta del av den i det kommande numret. Den är skriven av Camilla, som är suppleant i styrelsen. Jag känner inte Camilla men det jag sett av henne har bara varit positivt.

Först för några dagar sedan upptäckte Carina och jag att vi saknade en insändare och tiden är rätt knapp. Jag kontaktade helt enkelt Camilla med en fråga, om hon skulle kunna hjälpa till med en berättelse om något hon tänkt eller upplevt som kattägare. Inom ett dygn låg insändaren i min e-brevlåda. Sånt gillar jag!!!

Alla med katt har säkerligen en historia men inte alla vill skicka in den till Trasdockan - kanske p.g.a. rädsla för att formulera sig i skrift. Sådant ska inte behöva bromsa någon. Jag hjälper gärna till om det behövs. De flesta gillar att läsa om andras upplevelser tillsammans med katt, så skicka in din berättelse till trasdockan@ragdollklubben.com!

Idag hörde Sara Granström av sig, klubbens fina veterinär. Sara är en riktigt "flitig myra" med många järn i elden. Hon har doktorerat i kardiologi (läran om hjärtat), hon har två små barn, hur många hundar vet jag inte och tjänstgör som ultraljudsspecialist på Södra Djursjukhuset i Kungens Kurva men.... inte nog med det. Sedan en tid tillbaka har hon ytterligare förkovrat sig, riktigt i vad vet jag inte men hon har berättat att studierna varit tuffa. Under det senaste halvåret har hon avböjt att svara på "Trasdockans veterinärfrågor" p.g.a. tidsbrist. I mailet jag fick idag meddelade Sara att hennes studier var avslutade och att hon nått målet. Dessutom fick jag datum för när Ragdollklubben får sin scanningeftermiddag. Hon meddelade också att hon åter gärna svarar på våra frågor. Härligt!!! Nu måste jag skriva ihop en inbjudan till scanningen. Jag vet att många väntar på den prisvänliga scanningundersökningen.

Roligt också att få berätta för övriga styrelsemedlemmar på vårt telefonmöte imorgon kväll.

 

Måtte vi bli goda vänner igen...

11 feb 2020

armarna och jag!!! Jag kanske vet varför högerarmen protesterat men förstår faktiskt inte att även vänsterarmen gjort det. Kanske beror det på att de gör så mycket tillsammans men faktum är att även axlarna stått på deras sida - mot mig. Förklaringen tror jag ligger i att jag satt vid datorn och jobbade flera timmar med högerarmen fritt hängande i luften - utan armstöd alltså. Armen är ju lite omedgörlig sedan flera år tillbaka, så jag borde förstås ha tänkt mig för.

Jag gillar inte datorer, för de är klumpiga och kräver arbete med "musarmen". Jag använder datorn endast för att se, hur mina lektionsförberedelser fungerar på en dator, eftersom det finns vissa skillnader mellan att arbeta på en dator och på en platta. Jag använder själv alltid mina plattor och älskar dem. De står på samma kudde som min arm vilar, när jag jobbar. Därmed har armen alltid stöd. Igår var den fortfarande sur och värken långt ifrån borta men idag tror jag att den ändå börjat förlåta mig, för jag har inte lika ont nu.

Nåväl, jag behövde ju inte armen för att ta mig till Björkhagen, där Nicke och Saga bor. Nicke hade åtagit sig dubbla arbetspass. Innan han bestämde sig för att jobba så länge hade han givetvis förvissat sig om att Ove och jag hade möjlighet att hålla Saga sällskap några timmar,.

Nicke bor högst upp i ett sex våningar högt hus. När jag skulle låsa upp hans dörr hörde jag hur det ven, tjöt och dunsade på vinden ovanför (kanske spökena hade fest där också). Saga hälsade mig ljudligt välkommen, när jag kom. Sibiriern är en mycket pratglad katt och Saga tillhör nog de allra pratsammaste. Vi hade tagit med både Sheba och kattsticks och det uppskattade hon - som alltid. Saga ligger högt min "Tio i topp-lista" både utseende och temperament är fantastiska. Imorgon ska jag visa de bilder Ove tog på henne med sin mobiltelefon. Han sover nu och jag vill inte riskera att väcka honom (telefonen har han bredvid sig).

Förfärlig värk i ”skrivarmen”

8 feb 2020

Nu har det varit två förfärliga dygn för mig med en intensiv värk i axel och arm. Jag kan nästan inte skriva alls. Jag har nu beslutat mig för en kur med Diclofenac, en medicin mot inflammationer. Till detta äter jag också värktabletter och försöker att vila armen. Axeln är svullen och det är ett tecken på inflammation. Jag försöker vara min egen doktor men om jag inte blir bättre inom tre dagar, måste jag uppsöka en riktig läkare.

Stisse förstår när något inte är bra. Det har han alltid gjort. När jag kom hem efter knäoperationen visste han att det var något som inte stämde. Då lade han sig tätt intill mig i sängen och spann. Efter en stund somnade han bredvid mig. I vanliga fall kommer han också upp och lägger sig på en kudde bredvid mig vid läggdags men han brukar lämna sängen efter 15-20 minuter. När jag har ont eller är sjuk ligger han kvar hos mig som stöd. Jag tror att det beror på att inte vill att jag ska känna mig ensam och att han vill ge mig stöd. Han är en helt fantastisk och mycket speciell katt!

Nu ska jag palla upp armen på en kudde och försöka sova. Natten till igår fungerade det urdåligt - jag vaknade så fort jag rörde mig, natten till idag var inte heller bra men ändå bättre. Nu hoppas jag att medicinen börjar verka och att natten och morgondagen blir hyfsade.

Två hälsningar inom en timme

7 feb 2020

Igår blev jag extra glad - jag fick en liten rapport om Laban och Zingo (från den sista kullen) med tillhörande bilder på båda katterna. Det kändes också roligt att Carolina och Linnea, kissarnas mattar, tagit sig tid att höra av sig till mig. Båda kattkillarna är nu stora, ragdolltypiska och därmed jättefina. I mars fyller de ett år.

Idag sökte jag Sara, som är ultraljudsspecialist. Vi börjar närma oss mars och hon har lovat Ragdollklubben en "ultraljudseftermiddag" då. Medlemmar behöver endast betala 1 500 kronor/katt  för undersökning av både hjärta och njurar. Det är bara 15 veterinärer i Sverige, som är godkända för att göra undersökningen enligt Ragdollklubbens och Scandinavian Ragdoll Clubs hälsoprogram. Sara är en av dem. Prissättningen varierar de 15 veterinärerna emellan - allt från 2 000 kr till c:a 3 000 kr. Det var en ren slump att jag beställde tid hos Sara i samband med att jag ville få Sandie undersökt. Jag är så glad över att jag då frågade Sara, som jag tycker är så fin mot både katterna och deras ägare, om hon ville bli klubbens "scanningsveterinär". Det ville hon! Nu väntar jag på besked om datum för den kommande "medlemsscanningen.

Carina och jag har gjort en första korrekturläsning av det vi hunnit prestera. Själv har jag inte gjort så mycket som jag hade önskat, eftersom jag har en hel del jobb med datakurserna. Efter varje lektion skriver jag en sammanfattning över det vi gått igenom och en beskrivning på hur vi gick tillväga och skickar till eleverna. De får också övningsuppgifter (en läxa) på det vi gick igenom den förra lektionen. Läxan ska vara klar och gås igenom gemensamt i gruppen vid den kommande lektionen. Jag trivs med att undervisa men, noggrann som jag är, tar kurserna väldigt mycket tid men glädjen jag ser hos deltagarna, när de löst sina uppgifter är värd allt jobb!

Bild 1: Laban, bild 2 och 3: Zingo.

 

 

 

Styrelsearbetet i Ragdollklubben

5 feb 2020

Det är betydligt mycket lättare att kunna påverka om man ingår i en styrelse än om man endast är "vanlig" medlem. Jag är en "föreningsperson", det vet jag sedan många år tillbaka. När jag för snart fem år sedan såg att Ragdollklubben, RK, efterlyste någon som ville vara med och arbeta för att Trasdockan skulle återuppstå, var jag inte sen att anmäla mig. Tidningen hade några år tidigare självdött, p.g.a. att lusten att jobba med den tagit slut hos dem som "drev" arbetet.  

Carina tog över som ny ordförande på årsmötet 2015 och hon ville nu satsa på Trasdockans återkomst. En annons på hemsidan, där klubben sökte personer med intresse för att skriva, ledde till att Carina och jag träffades för första gången. Jag bedömde att jag hade den tid som behövs för att kunna göra ett bra jobb. Efter ett par Trasdockor blev jag tillfrågad, om jag var intresserad av styrelsearbete. Visst var jag det! Sedan dess har jag jobbat dels i styrelsen för RK men främst med Trasdockan.

Det är viktigt att förstå att för att göra ett bra arbete i en styrelse, måste man vara beredd att lägga både tid och engagemang i styrelsearbetet; prioritera möten, ta allvarligt på och sköta sina åtaganden och vara uppdaterad på vad som planeras, är på gång och kanske viktigast av allt känna lust att föra klubben framåt.

Jag vill fortsätta med själva styrelsearbetet och arbeta för katten och med tidningen men jag skulle uppskatta ytterligare, minst en, skribent. Som mitt liv ser ut just nu, har jag lite väl mycket att sköta och jag är noga med att leverera när jag åtagit mig något. Imorgon ska Carina och jag börja korrekturläsa lite av det vi hunnit prestera. Jag ska också sätta igång arbetet med att titta på prissättningen av några vanliga ingrepp/undersökningar. Syftet är att försöka ta reda på om priserna skiljer sig åt för samma ingrepp/undersökning beroende på var i landet man söker veterinärhjälp.

Det är inte ofta jag är trött men måste nog inse att jag borde sova lite mer, trots att jag älskar att vara vaken när de flesta andra sover. Därför ska jag nu göra som Stisse, som ligger bredvid mig. Jag ska lägga mig och försöka sova lika gott som han (utan att snarka, vilket han gör). Undrar vad kroppen tycker om det, den är ju verkligen inte van vid att jag ligger i sängen före midnatt.

 

Etologi, vad är det?

5 feb 2020

För 10 år sedan kunde jag inte ordentligt redogöra för vad etologi egentligen är; något diffust om djur men inte mer. Det var innan jag beslutade mig för att förkovra mig för att på så vis bättre kunna förstå mina katter. Jag skulle vilja kunna mycket mer men vill ändå påstå att jag genom kurser, föreläsningar och egna studier ändå vet en hel del idag.

Etologi definieras som läran om djurs beteenden och orsaker till dessa. Etologen har en kandidatexamen i biologi och kan sedan specialisera sig på ett visst djurslag. För mig låter det både roligare och intressantare att djupdyka i katters beteende än i insekters :-). Jag är tyvärr inte själv etolog, även om jag gärna skulle vara det - särskilt idag då Peter ringde mig och frågade: "Vad kan det bero på?" 

Bakgrund: Kajsa och Buster, från Stinas andra kull, har ända sedan födelsen hängt ihop som ler och långhalm men sedan i söndags fräser Kajsa åt sin bror, bara han närmar sig henne.
"Har det hänt något särskilt, något som inte brukar ske i familjen (givet katterna inberäknade i familjen)?" frågade jag. "Jo, ja vi brukar oftast inte bada katterna men Buster badades i söndags", fick jag veta. Jag ställde en del ytterligare frågor och alla Peters (husse) svar sammantagna tyder på att Kajsa inte känner igen doften av sin älskade bror. Han luktar inte katt! Det är den troliga orsaken, om man frågar mig. Min teori lugnade Peter men något jag är glad över är att jag också berättade om Stinas tandoperation. Då erinrade sig Peter att veterinären påpekat, när Kajsa senast var på besök, att hennes tandkött (runt ett par tänder) var lite rodnat. Efter det har informationen bleknat i minnet och någon ny undersökning har inte kommit till stånd.

När Peter och jag pratat klart, hade han bestämt sig för att beställa tid hos en tandspecialist för en noggrann uppföljning av det rodnade tandköttet. Kanske Kajsa rent utav är allmänt irriterad nu, för att hon har ont, och då reargerar lite extra häftigt när brorsan inte är sig lik.

← Äldre inlägg

Katten har under tiotusentals år varit en del av vår kultur. I Egypten, för cirka 5000 år sedan, ansåg man att katten var en helig varelse. Att döda eller äta en katt sågs som ett så allvarligt brott att det bestraffades med döden.Antalet katter i Sverige uppgår till cirka 1,3 miljoner. Av dessa är 13,4 procent rasrena. Nästan var fjärde barnfamilj (23 %) har katt och äldre människor föredrar katt framför hund.

Välkommen till www.kattungar-stockholm.se

 

Om du fyller i din e-mailadress kommer du att få nyhetsbrev från mig. Det kan handla om ett nytt foder, en utställning eller annat "matnyttigt" för kattintresserade.