Blogg

Inte sjuka men påverkas ändå

27 maj 2020

Jag vet att jag skrivit tidigare att djur inte drabbas av Covid 19 men det är ju inte sant. De påverkas i allra högsta grad men inte av hosta och andnöd utan av kärlek. För dem har det mest varit underbara veckor, sedan Folkhälsomyndigheten indirekt började lägga sig i deras liv i mars.
"Vad menar hon nu"? kanske du undrar. Jo, jag tänker så här:

"Många människor är isolerade i sina hem och känner sig ensamma och övergivna när det inte finns någon att prata med, krama och äta middag tillsammans med (Kan berätta att när Stina hör ljudet av de gamla, tunga köksstolarna som dras ut, kommer hon alltid springande och hoppar upp på "sin" stol och sätter sig där bredvid Ove. Hon hoppas då få något gott att äta. Har man ett djur  som enda sällskap, får djuret nu ta emot all kärlek som ägaren tidigare hade fler att dela den med, Det händer faktiskt att ägaren är så pratsjuk att djuret måste gå undan för att kunna få sova ut. Det blir också mycket extra god mat för katten. På så vis vis är ägaren garanterad sällskap under måltiderna.

Det är inte enbart äldre som behöver "tillåten närhet". Även barn och yngre personer, både barnlösa och småbarnsföräldrar, har i hög utsträckning börjat se sig om efter ett sällskapsdjur nu, efter flera månader med coronaviruset i samhället.  De har ju inte sedan många veckor tillbaka haft någon farmor, morfar eller annan älskad äldre person att berätta hemligheter för, krama och kalasa på onyttigheter tillsammans med - där ingen talar om hälsa och lördagsgodis och nyttigheter av alla de slag. Längtan efter ett djur har blivit starkare och starkare ju längre tiden gått sedan man fritt kunde träffa sin "gamla familj". Ett djur bevarar hemligheter, är gosigt att krama och har sällan bråttom, precis som mormor, farfar och alla de andra som har tid att umgås.

Det går i dagsläget inte att hitta en ragdollkattunge och zoohandeln uppger att man har kölista på kaniner och hamstrar. Djuren är alltså verkligen drabbade av coronaviruset — inte direkt men indirekt!

Sommaren är snart här. Imorgon visar foton på två kissar som försöker förstå sig på småkryp.

Klockan är 22:13

26 maj 2020

Efter en händelserik dag och nu äntligen vara klar med protokollet ska jag sträcka ut kroppen och lägga mig och läsa. Återkommer imorgon med nytt "kattprat".

Det kommer nog alltid att finnas....

25 maj 2020

Jag tänker då på suget och längtan efter kattungar. Vi har ju i samförstånd fattat beslutet att aldrig mer utsätta oss för risken att var tredje timme behöva stödmata småttingar eller att oroa oss för att de inte ökat tillräckligt mycket i vikt de senaste dygnen eller att något är fel med lilla Pytte, som är så mycket mindre och betydligt försiktigare än sina syskon. Ingen som känner mig uppfattar mig som en rädd och ängslig person, tvärtom!
De har rätt, det är jag inte heller men när det gäller mina barn - både de två- och fyrbenta, blir jag liksom en annan människa.
Inget ont får hända barnen och det ansvaret vilar på mina axlar, tänker jag. Det är det som ligger till grund för min oro. Jag älskar både mina människobarn och mina kattungar av hela mitt hjärta men kärlek kan också vara jobbig. Som väl är släpper oron efter några veckor. 

Med stolthet kan jag säga att alla våra kattungar vuxit upp och blivit både stora, kraftiga och underbart sociala och jag är så stolt över dem alla. Visst längtar jag ibland efter små tassar som far fram över golven men så minns jag.... 

Ove satt och tittade i sin telefon idag och så utbrister han på fullt allvar: "Visst skulle det väl vara roligt att ha en kull till, bara en till. Har man en gång fått vara med och föda upp en kull, kommer längtan alltid att finnas att få vara med om detta igen. Samtidigt måste man inse att någon kull måste vara den sista. Jag är där nu. Nu ska vi njuta av de fantastiska katter vi har och kommer att åldras tillsammans med dem. Snart är Stisse och jag lika gamla :-).

Det var när Ove tittade på de här fotona från förra sommaren, som han började längta efter ännu ett "rövargäng".

 

Fem år kanske räcker

24 maj 2020

Jag minns det som igår! Jag var på väg till fots de fem trapporna upp i huset där Carina bor (utan hiss). Vi hade aldrig träffats tidigare utan enbart talats vid på telefon. Carina var ny som ordförande i Ragdollklubben och något av det första hon ville göra var att åter börja ge ut Ragdollklubbens medlemstidning, Trasdockan. Hon hade därför efterlyst medarbetare - under "Klubbnytt" på hemsidan. Kul, tänkte jag, när jag såg efterlysningen, och skrev ett mail till Carina. Jag berättade att jag gillar att skriva och gärna ville vara med och jobba fram en ny, eg. nygammal, tidning.

Minns inte hur lång tid det tog, innan Carina hörde av sig men tillräckligt länge för att jag helt skulle ha glömt bort att jag en gång hade mailat henne om mitt intresse av att jobba med Trasdockan. 
Carina var lätt att prata med och jag fick veta att vi nog skulle bli fyra skribenter och en AD. Vi bestämde datum för att träffas alla fem. När den dagen kom var vi bara tre — de övriga två hade inte längre tid, lust eller annat som gjorde att de inte längre var intresserade av att jobba med tidningen. Detta var i maj, i augusti startade våra försök att hitta ett arbetssätt, som vi alla skulle gilla.

Carina och jag hade ingen aning om hur jobbet egentligen skulle gå till men Madeleine, vår AD, var till stor hjälp. Hon hade bott i Sydamerika i många år och var nyligen hemkommen och sökte nu arbete som AD i Sverige. Hon deklarerade redan när vi träffades att hon inte skulle bli långvarig som AD i RK men hon hjälpte oss att komma igång!!!

Så småningom kunde vi skicka vårt första textunderlag till vår AD, som tog vid och gjorde sitt jobb. Hon skickade det i sin tur vidare till tryckeriet, när hon var klar. Tidigt i processen beslöt vi att vi skulle jobba för att försöka få till en tidning av mycket god kvalité; allt ifrån valet av papper, rubrik- och brödtextformat till hur vi hanterar språket; ordval, meningsbyggnad och interpunktion. Trasdockan skulle tryckas i färg och våra texter läggas i olika mappar i Dropbox. Vi skulle korrekturläsa texterna många gånger, innan vi skulle skicka dem till vår AD. I varje tidning skulle vi ha ett tema. Dessutom skulle vi efterlysa bilder från medlemmarna och försöka bygga upp ett eget bildgalleri.

Fem år har nu gått sedan det första mötet och när vi ska börja grovplanera höstens första Trasdocka, kommer vi att introducera en ny medarbetare, Camilla.

 

Den allra första Spinettkattungen

23 maj 2020

Stina födde sin första kull 5 november 2011; tre pigga, fina kattungar och en liten, "bortkommen" tjej. Jag döpte dem till Mini, Medi och Maxi och Ove bidrog med namnet Mysong.Tre av småttingarna hittade direkt till mammamjölken men lilla Mini förstod inte alls, vad hon skulle göra ens när vi försökte "lägga till" henne. Ove hängde över "bolådan" i timmar det första dygnet för att få henne att börja äta men hur han än försökte fungerade det inte. Vi började då att stödmata henne  med hjälp av en spruta men hon piggnade ändå inte på sig. Hon dog efter några dagar. Även om jag förstod att det måste ha varit något fel på henne, såg jag det ändå som ett misslyckande att hon dog. Jag hade så hett önskat att jag skulle ha kunnat rädda lilla Mini.

Trots att det var november månad, hade tjälen inte intagit rabatten, där vi valde att begrava vår fina kattunge. Jag hade lindat in lilla Mini i en mjuk rosa bit av en filt och Ove lade henne försiktigt i den grav han grävt till henne i en rabatt, där vackra blommor nu gör henne sällskap från tidig vår till sen höst. På hemvägen från begravningen bestämde vi att vi skulle döpa om Medi, när vi nu inte hade lilla Mini kvar. Efter den dagen hetar Medi istället  Mirelle. 

Idag ringde Conny som köpte Maxi - den allra första Spinettkattungen. Maxi blev högt älskad från allra första stund i Connys familj och hade aldrig kunnat få ett bättre hem men av familjeskäl kan Maxi inte längre få bo kvar. Beslutet har varit oerhört svårt att fatta för familjen men tyvärr finns ingen annan lösning som situationen ser ut idag. Anledningen till att Conny hörde av sig idag var att han ville fråga om jag  skulle kunna hjälpa till att skaffa ett nytt, bra hem till Maxi. Han är uppvuxen tillsammans med både katter, hundar och barn och är oerhört social och okomplicerad.

Om någon som läser detta blir intresserad av att öppna sitt hem för denne, trevlige och vackra katt, skriv då till mig [javascript protected email address]. Maxi behöver snarast ett nytt hem, där han får fortsätta sprida glädje, bli älskad och få en fin fortsättning på ett bra liv.

 

Stinas dag

23 maj 2020

Är det enbart tonfallet som gör att katten lyssnar när man ropar på den eller känner den även igen sitt namn? Vem vet? För mig är namn väldigt viktiga, det är namnet som gör katten till just den katt den är. Jag har förvisso döpt om alla katter jag haft men det nya namnet har de fått direkt när de flyttade in hos mig. Jag har döpt varje kattunge till ett namn som jag tyckt passar just den och som jag själv är förtjust i. Naturligtvis måste även Ove gilla namnen men för honom är det inte lika viktigt, så förslagen kommer från mig. 

Stisses stamtavlenamn är S*Nobel Fusions Quicksilver, Stina heter egentligen SE*Enbäret's Toffifee, Sandies fullständiga namn är S*Creamy Blueeye Åmillie Åsåfin och Tasse var ursprungligen S*Phoenix Pride Phamarus. Huskatterna döpte jag till Pelle resp. Mysan. Sedan måste jag erkänna att för några år sedan kom jag att börja kalla Stisse för Plutten, ingen aning om varför, för han är ju en riktigt stor katt - namnet bara dök upp och han lyssnar till det!!!

När Tasse flyttade till Carin fick han nytt namn igen; Greve Frans af Tassen, allmänt kallad Greven. För mig fortsatte han ändå att vara Tasse. I förrgår, när hans nya matte hörde av sig frågade jag henne, vad Tasse heter hos henne. Till min glädje fick jag veta att Berit gillar namnet Tasse. Jag visste förvisso att jag tycker att namn är viktiga men jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli så glad över att Tasse är Tasse igen.

Idag, äntligen, kom försommaren till Sundbyberg! Ove planterade växter i de stora krukorna på balkongen, fällarna i fåtöljerna byttes ut mot prickiga sommardynor, duken med sommarblommorna på tog plats på bordet och.... Stina valde att vara ute. Hon låg på "balkongtornet" med nosen i fönsterspringan och andades in doften av syrenerna som börjar slå ut alldeles nedanför balkongen. Hon njöt verkligen, där hon låg i solskenet.

 

Bilder idag, mer imorgon

21 maj 2020

Att Tasse trivs hos Berit går inte att ta miste på. Han blev genast en del av familjen och han får den uppmärksamhet han önskar. Vi brukade kalla honom "centrumkisse".

Jag längtar efter att bli en fri människa och kunna gå vart jag vill och träffa vem som helst. Då ska vi bege oss till Upplands Väsby och träffa Tasse och Berit.

hej Nedanstående bilder fick jag igår. Trist -  bilderna måste vändas men..... han är snygg ändå!

 

Hos oss finns bara två årstider

19 maj 2020

Jag har tidigare skrivit att jag själv delar in året i vår- och hösttermin. Det är förvisso sant men inte för katterna - det är min syn på saken. Jag har en annan indelning för dem. Då talar vi om sommar och vinter. Sommaren är här när Stisse vill vara ute hela eller nästan hela dagen, vintern när han bara vill ut ett par timmar. Idag kom sommaren!!!

Stisse gick ut redan vid 8-tiden och idag lade han sig inte på kudden på "sak-och-sittlådan" längst in i ena hörnet på balkongen. Han satte sig istället direkt på utkiksställningen precis innanför inglasningen, varifrån han har utmärkta möjligheter att kontrollera vad som händer på hela innergården. Redan efter en halvtimme hade han tröttnat på spaningen, blev sömnig och lade sig för att slappa i en av "sovvaggorna " på klätterställningen.

Vid 8:30 skulle jag åka på ett läkarbesök på Karolinska Universitetssjukhuset men Stisse ville inte gå in. Äntligen har tiden kommit, då det är tillräckligt varmt för honom att vara "ute" trots den tidiga morgontimmen. Han fick vara kvar på balkongen när vi åkte, för vi kunde lämna balkongdörren öppen. Han kunde då själv bestämma, om och när han ville gå in. Vi lockade på honom när vi kom hem, han svarade men hade ingen lust att komma in. Först klockan 14 masade han sig in till sängen för att sova lite mer ostört. Idag har Stisse alltså varit ute drygt 6 timmar. Hurra för sommaren!!! En gissning är att vintern kommer någon gång i början av oktober.
Stina är överlag betydligt mycket försiktigare än Stisse i alla avseenden, så hon satt i dörröppningen och "luktade på luften", så snart är sommaren här även för henne :-).

Med lite tur blir det tillräckligt varmt i slutet av veckan för att vi ska kunna sitta i solen och njuta på akterdäck. Vi kommer inte att göra några längre båtutflykter denna sommar; endast kortare dagsutflykter men för mig är det helt ok att bryggsegla också.

 

Det var ett bra beslut

19 maj 2020

Jag gillar när arbetet inte bara lunkar på i samma spår dag ut och dag. Jag tycker om utmaningar. Därför valde jag att arbeta inom akutsjukvården, så snart jag examinerats vid Röda Korsets sjuksköterskeskola. Jag arbetade först på en hjärtintensivvårdsavdrlning men vidareutbildade mig så småningom till barnmorska. Jag är alltså van vid att fatta snabba beslut och ofta tvingas ändra den ursprungliga planen och snabbt finna andra lösningar p.g.a. att något oförutsett inträffat. 

Djurägare ser väldigt olika på sina katter och kattungar. Det finns de som tycker att katterna mest är jobbiga när de kommer och vill gosa. Andra anser att det är roligt när de vill vara med. I båda grupperna finns de som förmänskligar sina djur i alltför(?)hög grad och det gör jag.

Stisse fortsatte att oroligt och vrålande vandra av och an på soffryggarna. Helt förfärliga brösttoner!!! Han var helt enkelt olycklig och jag led med honom! Han hade aldrig sagt att han ville ha kattungar, det var ju jag som ville ha en av hans avkommor. Nej, så här skulle han inte behöva ha det! Jag borde ha förberett mig bättre; HCM-scannat honom och satt ut en annons under "Avelshanar" hos Birmasällskapet. Det var sommar och det skulle ta tid innan jag skulle hittta en partner till honom. Huvudsaken var nu att Stisse skulle sluta vara så olycklig och förhoppningsvis återgå till att vara samma harmoniska och lyckliga kisse som tidigare. Han måste kastreras!!! Jag behövde ingen betänketid. 

Appropå kattungar fick jag nyss, inom en timme, fem meddelanden från uppfödare, som meddelade att det nu är svårt att få tag på en ragdollkattunge; "jag kan sälja hur många som helst", som alla uttryckte det. Det finns inte heller några småraggisar till salu på Ragdollklubbens hemsida. Att rasen är populär visste jag naturligtvis men jag kan inte minnas att det varit tomt under "Kattungar till salu" på hemsidan.

Klockan 07:30 två dagar senare var vi på väg till Evidensia Djursjukhus i Spånga, där jag beställt kastration.

Trots allt det bästa ...

17 maj 2020

Tasse är tre månader äldre än Stisse och killarna var mycket goda vänner och trivdes i varandras sällskap när de bara var två och, framför allt, att vi inte hade några kattungar. Anledningen till att Tasse sedermera fick flytta, var att han tyckte att det blev för rörigt med alla småttingarna som rusade runt, som jag berättat tidigare. Tasse hade med stor sannolikhet genomgått sin pubertet och blivit könsmogen någon gång under sen vår men inget jag säkert kan säga. Han hade förvisso, vid ett par tillfällen, jamat med en annorlunda röst än vanligt men det reflekterade jag över först långt senare.

En kväll i slutet av juli förvandlades godmodiga, snälla Stisse till en katt som på intet sätt påminde om den mysiga, tillgivna spinnmaskinen jag kände. Utan förvarning, inte ett successivt förändrat beteende som jag hade föreställt mig, började han bröla och vandra runt, runt i bostaden. Det startade vid 23-tiden och pågick i flera timmar. 

I tanken hade jag haft klart för mig, vad som skulle hända den dag killarna började visa tecken på brunst. Då skulle Tasse kastreras medan Stisse skulle förbli fertil och få gå i avel. Stisse är stor, lugn och "birmatypisk", Tasse däremot är betydligt mindre och han har en vit fläck på hakan, vilket birmor som används i avel inte ska ha (se'n kan man ju undra vem som hittat på att mitted ragdolls ska ha en vit fläck på hakan medan det är "no, no" hos birmor). Det skulle passa mig att börja leta efter en tjej till Stisse efter sommaren. Så såg min plan ut!!! Man kan tycka att jag borde ha vetat bättre men jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur jobbig en fertil hankatt kan vara.

Dagen därpå intensifierades Stisses beteende. Nu vandrade han fram och tillbaka på soffryggen, vi har en hörnsoffa. Han satte in sin ena framtass bakom tavlorna, som hänger på väggen bakom soffan. Sedan  försökte han få ner/bort dem (jag tror i alla fall att det var avsikten). En efter en tog jag ner tavlorna för att slippa glasskärvor på golvet. Under hela "arbetet" utstötte Stisse långa vrålanden som ingen skulle kunna tro kom från en tamkatt. Jag har svårt att tro att de vilda släktingarna låter värre. Något måste göras, jag måste fatta ett beslut! Även om det inte blev som jag tänkt blev det ändå det bästa... Berättar imorgon.

Entusiasterna

16 maj 2020

Människor varken tänker, tycker, fungerar eller ser likadana ut men vissa kan vara snarlika varandra ändå; både utseendemässigt och mentalt. Själv är jag mycket av "allt eller intetmänniska". När jag tar mig an något gör jag det med 100%-igt engagemang, på gott och ont. Sådana som jag kan vara både påfrestande och krävande, jag är medveten om det och måste ibland lägga band på mig. Jag kan "go all in" i det mesta — allt från städning till studier, katter och datakurserna jag leder.

Av de åtaganden jag har ägnar jag mest tid åt "kattjobbet"; själva styrelseuppdragen och Trasdockan. Jag ingår bl.a. i en grupp som har till uppgift att gå igenom alla texter och uppdatera klubbens hemsida. Det officiella namnet på gruppen är "Hemsidegruppen", själv kallar jag oss "entusiasterna". Det är jätteroligt att arbeta tillsammans med engagerade människor; alla i min grupp har spännande idéer och ingen tycker att något är för stort eller omöjligt. Härligt att jobba ihop med likasinnade!!! Det betyder inte att vi tycker likadant i allt, tvärtom, vi diskuterar mycket, kommer med egna synpunkter för att därefter "prata ihop oss". Förvisso tar det tid men vad gör väl det, om resultatet blir bra? 

Katterna sover, de har städat idag. Meningen var att vi skulle ägna oss åt pälsvård och kloklippning ikväll men det får bli imorgon istället. Ibland måste man utsätta sina djur för något de inte gillar men då är det för deras eget bästa, fast de inte förstår det. Beträffande kamning och kloklippning har det ingen betydelse om det dröjer en dag extra. Även om katterna inte är förtjusta i det går det fort. Det som är betydligt mycket jobbigare är att bada dem och det är dags för det i slutet av sommaren. "Baderskan", Elin, kanske inte är pigg på att trängas i duschen tillsammans med en badovillig katt då. Hon ska bli mamma i höst och kanske känner hon sig obekväm med en blöt katt och stor mage men hoppas kan man ju alltid. Jag håller tummarna för att hon ändå kommer att hjälpa mig. Tur att sällskapskatter inte behöver bada ofta. Det brukar räcka med ett bad per år.

Jag är särskilt förtjust i hankatter men bara om de är kastrerade. Fertila hanar brukar vara väl jobbiga, tycker jag. Imorgon ska jag berätta hur det blev med Stisses kattungar, som jag så intensivt längtade efter. 

 

Har länge undrat

15 maj 2020

Jag skapade min hemsida för sex år sedan. Jag kan idag inte påstå att jag är stolt över "lay outen" men har inte orkat göra en ny och ju längre tiden går, desto mer tveksam blir jag till att byta. Trots att programmet lämnar en hel del övrigt att önska, är det ändå så att både jag och mina läsare känner oss hemma här. Förvisso är jag inte rädd för förändringar men...... ja, vi får se.

När jag skapat hemsidan började jag också att skriva på bloggen. Det var inte mycket jag förstod om hemsidor då men testa ville jag. Jag visste att några kattungeköpare läste det jag skrev men de var inte många. Efter några veckors skrivande frågade jag mig själv, varför jag över huvud taget höll på med det jag gjorde; tänkte att det jag skrev väl ändå inte skulle intressera särskilt många (men jag gillade att skriva), så jag "la av". Efter en dryg vecka kom Ove hem och berättade att en av hans kollegor hade frågat honom, varför jag inte skrivit något på länge. Jag hade ju slutat för att jag trodde att bloggen inte betydde något för någon. Den var var saknad!!! Jag blev jätteglad! Om någon saknar det jag skriver, om det så bara är en följare, skulle jag naturligtvis fortsätta skriva, tänkte jag. Sedan dess har jag så gott som dagligen publicerat ett inlägg och fler och fler läsare har tillkommit. 

Förutom att jag kan se och får poäng för antalet besök på bloggen, får jag även poäng för diverse andra saker, r.e.x. för de nyhetsbrev jag skriver till alla som prenumererar på dem (görs i vänsterkolumnen på de olika sidorna) för att jag skaffat premium och för att jag kopplat en egen domän o.s.v. Med fler än 800 poäng är jag nu på topplistan, vilket styrker min hemsida i Google. Jag måste erkänna att det känns väldigt roligt.

Jag skulle så gärna vilja veta vilka ni är som följer det jag skriver, veta om det är något ni undrar över eller vill att jag skriver om. Jag svarar på alla brev jag får till [javascript protected email address].

Katter underlättar

14 maj 2020

Ibland kan det vara svårt att få igång samtal, när människor träffas för första gången. Ändå måste det bli en öppning, särskilt om gruppen ska komma att arbeta tillsammans med samma fastställda mål. I de situationerna måste man försöka hitta ett samtalsämne, som intresserar och engagerar deltagarna, så att de "glömmer bort" att vara avvaktande och istället "öppnar sig" och vågar ge uttryck för sina egna känslor, upplevelser och åsikter. Det är varken den första eller sista gången jag numera använder "katter" för att få människor att börja prata med varandra och det brukar fungera med såväl många involverade som med få deltagare. Precis detta hände mig härom dagen.

Jag var hos doktorn, som skulle ta ett halsprov och jag blev uppmanad att säga "aaaaa" under det att hon tog provet. När det var klart sade hon: "det är mycket lättare att utföra provtagningen, när patienten "låter", varpå jag inflikade: "precis som kattmamman gör vid varje sammandragning, när värkarbetet startat. Vet ni varför"? (Det var fyra personer i rummet). "Jag vet, jag är kattmänniska", sade doktorn med glättig röst. "Jag har två katter, bengaler". Plötsligt hade vi massor att prata om; allt från det fantastiska stöd katten ger, när den märker att någon är ledsen eller sjuk, till agility, kattböcker och etologer. Hade det inte varit andra patienter som väntade, hade vi nog suttit kvar mycket längre och pratat katt; berättat för varandra om våra fantastiska djur — vi två som var lika inbitna kattälskare. Två för varandra helt obekanta människor tills för bara några minuter sedan, pratade nu som vore vi goda vänner sedan många år tillbaka.

Som jag tidigare berättat, var det samma sak när jag tog emot "mina" nybörjare i datautbildningen i januari. "Katter" fungerade lika bra då. T.om om man pratar med katthatare (hur man nu kan vara det), får man lätt igång diskussioner/samtal. Så långt jag förstår lämnar katten ingen oberörd!!! Katter sätter igång känslor.   

Ethel arbetar hemifrån och ibland blir den manlige sekreteraren (Blue) väldigt trött men han vill ändå vara nära och se till att matte sköter sitt jobb. Syrran (Safir) är betydligt noggrannare när hon kollar att Ethel gör det hon ska.

 

Det tredje

13 maj 2020

Idag kom ett meddelande från Björn, mitt nuvarande försäkringsombud på Agria. Det är snart två år sedan han presenterade sig och berättade att han "tagit över mig", sedan Catrine slutat. Jag kan väl inte säga att jag haft så mycket med Agria att göra men jag tycker om att veta vem jag talar med, de gånger jag har en undran. Nu hoppas jag att även Björns efterträdare ringer och talar om vem hon är.

Jag är nöjd med mitt försäkringsbolag; upplever det seriöst och väl grundat. Agria ägs till 100% av Länsförsäkringar och är Sveriges första rikstäckande djurförsäkringsbolag. Agria grundades 1890 och hette från början Skandinaviska Kreatursförsäkringsbolaget, SKFB men kom så småningom att bli Agria Djurförsäkring. Det blev en rivstart för bolaget! Redan det andra året var cirka 20 000 hästar och 18 000 nötkreatur försäkrade i SKFB. Agria är Europas största djurförsäkringsbolag med ca 600 000 kunder.

— Varför är mina katter försäkrade i Agria och vet jag något om andra försäkringsbolag? På den första frågan kan jag svara att Agria var det enda försäkringsbolag jag förknippade med katter, när jag tecknade min första kattförsäkring. På den andra vill jag svara att jag vet, åtminstone visste en hel del för ett par år sedan (tiden går så fort och jag kan inte säkert säga när det var). Då gjorde jag en jämförelse mellan fem vanliga bolags villkor och priser på kattförsäkring. Det var inte helt enkelt, eftersom man presenterar sig lite olika men det jag kom fram till var, att det finns ingen anledning för mig att byta försäkringsbolag för mina katter. Det som jag möjligtvis inte var nöjd med hos Agria tidigare var att det inte fanns möjlighet att teckna tilläggsförsäkring för TR (tidigare benämnd FORL) men sedan förra sommaren är katterna försäkrade mot det, tror att möjligheten  kom i juli Faktum är att när Stisse och Sandie var hos veterinären på vanlig hälsoundersökning i december 2019 blev det aktuellt att använda försäkringsskyddet (som jag berättat m tidigare). Just beträffande TR har If bättre villkor, för där är TR med i grundförsäkringen och man slipper betala extra för  TR-försäkring.

Jag fick ett par foton på två, lite lata men ändå närvarande, arbetskamrater, som uppskattar att så många numera arbetar hemifrån.

Hur mycket beror på mig?

12 maj 2020

Nytt brev från Hill's idag:

— Barnleksaker har begränsad livslängd. Barnen tröttnar på dem eller växer ifrån dem, ofta innan de hunnit slitas ut. Men kasta dem inte. Ge gamla leksaker nytt liv genom att användas dem som leksaker till Stisse!

Visst, Hill's har rätt, så är det! Vi behöver inte köpa en massa leksaker. Katter har lika roligt med en kanstanj som med en dyr tygboll från zooaffären. Hos oss finns massor av leksaker, många inte ens lossade från de lockande pappbitarna de är fästade vid, för att väl synliga kunna hängas upp på stålställningar i  djuraffären. Nu är det så att våra katter inte vill leka. Några sekunder kan de lyfta en tass för att försöka nå en vippa men sedan tröttnar de och går därifrån.

Har jag på något sätt påverkat dem till det? Jag har ju inte heller varit särskilt road av att leka  men ....NOTA BENE, det är katterna som väljer att avsluta leken.

Självklart lekte vi mer, när Stisse och Stina var kattungar men jag tror att det finns individuella skillnader även när det gäller leklusten. Om inte — kan det bero på mig att katterna föredrar att ligga på en kudde tätt intill mig och bli klappade och kliade; helst runt mungipan, över kinden och upp över öronen? Särskilt Stisse vill avsluta goset med att trycka sitt öra in i min hand. Några fler leksaker kommer alltså inte att komma in hos oss men vi har hittat "vår grej" och trivs tillsammans.

Stina har sedan några veckor tillbaka slutat att uppfostra fiskarna. Tidigare satt hon en stund varje kväll på armstödet på soffan och slog med tassen på akvariet. Om hon känner sig nöjd med deras sätt att simma nu eller helt enkelt funnit att det är en omöjlig uppgift att få dem att följa de direktiv hon ger, är svårt att säga. Jag kan bara konstatera att hon verkar ha tröttnat på dem. 

← Äldre inlägg

Katten har under tiotusentals år varit en del av vår kultur. I Egypten, för cirka 5000 år sedan, ansåg man att katten var en helig varelse. Att döda eller äta en katt sågs som ett så allvarligt brott att det bestraffades med döden.Antalet katter i Sverige uppgår till cirka 1,3 miljoner. Av dessa är 13,4 procent rasrena. Nästan var fjärde barnfamilj (23 %) har katt och äldre människor föredrar katt framför hund.

Välkommen till www.kattungar-stockholm.se

 

Om du fyller i din e-mailadress kommer du att få nyhetsbrev från mig. Det kan handla om ett nytt foder, en utställning eller annat "matnyttigt" för kattintresserade.