Blogg

Sida 2

Jag fick en video

11 maj 2020

Är det så att alla föds med en stark överlevnadsinstinkt; att vi redan från start är beredda att ta strid för mat och trygghet eller är vi bara egoister som enbart tänker på vårt eget välbefinnande?

Många och långa stunder har jag suttit och tittat ner i bolådan och studerat de nyfödda kattungarna och fascinerats över hur de med alla krafter kämpar för att komma fram till maten och både sparkar och kliver på de syskon, som är i vägen. Utan att varken kunna se eller höra men med ett välutvecklat luktsinne tar de sig fram till den spene de valt till sin favorit.

Precis som jag nyss beskrivit, betedde sig särskilt en av Elins kattungar i videon jag fick igår, tyvärr kan jag inte visa den. Jag har många gånger funderat över, hur det kommer sig att vissa kattungar också verkar födda med ledaregenskaper. Alla kämpar förvisso för maten och bästa platsen hos mamma katt men vissa med mycket större kämpaglöd, medan andra kattungar låter dem ta plats. Jag har letat men något svar har jag inte funnit någonstans. 

Idag har Carina och jag börjat gå igenom vårt material till det kommande numret av Trasdockan. Det är exakt en vecka kvar till presstopp och vi har en del arbete framför oss. I maj för fem år sedan träffades vi för första gången och diskuterade igenom, hur vi skulle gå tillväga för att "få till" en tidning. Ingen av oss hade erfarenhet sedan tidigare men vi var "taggade" och det hjälpte oss i alla fall en bit på vägen. Under de år som gått har vi lärt oss massor, för vi har inte kunnat leva på gammal kunskap eller lång erfarenhet, för det saknade vi.

Utan varandras vetskap hade vi, innan vi träffades, anmält oss till PawPeds första kurs och den gick vi med några veckors mellanrum. Den andra kursen deltog vi i samtidigt. Vi valde också att anmäla oss till SVERAKs Diplomeringskurs. Det ger viss trygghet i skrivandet att ha gått de kurser vi gjort men det finns massor mer att lära och vi försöker hålla oss orienterade i kattvärlden hela tiden. Vi har mycket att tacka Trasdockan för. Jag tror förvisso att jag även utan arbetet med tidningen hade försökt förkovra mig men troligtvis inte lika "brett". Då hade jag nog bara tagit reda på sådant som berört mig och och mina katter. Genom Trasdockan har jag även behövt ta reda på sådant som handlar om katter i allmänhet, sjukdomar, författningar och mycket annat. Som jag även tidigare skrivit: "kunskap är aldrig tung att bära"!

 

Sätta gränser

11 maj 2020

Jag är mycket duktig på att sätta gränser i vissa avseenden och totalt värdelös i andra sammanhang. Det jag f.n försöker träna mig på är att bli bättre på att säga nej till katterna.

Under mina lärarår, sattes jag många gånger på prov när jag tog över en ny klass och eleverna och jag inte inte kände varandra. Det är viktigt att sätta gränser från början och kunna motivera sina beslut. Samtidigt måste eleverna känna att jag gillar dem men inte allt de gör när de vill "testa mig". Jag har verbalt kunna förklara för dem på ett sätt som de förstår och respekterar. I sådana här sammanhang är jag duktig på att sätta gränser. Det jag har svårt för, mycket svårt t.om, är att säga "nej" till katterna. På morgnarna skulle jag verkligen behöva behärska den konsten. Istället hoppar jag i och ur soffan under flera timmar på förmiddagen. Jag vill ju inte att katterna ska bli osäkra på om de kan lita på mig och jag kan inte förklara för dem varför, om jag negligerar dem genom att inte låta dem gå ut och in som de vill.

Om jag har tur har Ove, som alltid stiger upp före mig, redan hunnit släppa ut Stisse på balkongen, när jag kommer upp. Stisse ligger då på sin vanliga kudde. Tills helt nyligen har han också oftast hunnit somna. Den senaste tiden har han varit vaken och velat komma in och hälsa, när han sett mig. Det måste han ju få. Han sover inte heller på balkongen som han gjorde tidigare.
Naturligtvis öppnar jag till honom, så snart han säger till men..... problemet är att efter bara någon minut vill han ut igen för att en kort stund senare åter vilja gå in. Så fortsätter det tills jag hämtar en tröja och låter dörren stå öppen till balkongen. Kanske borde jag låta bli att göra Stisse till viljes men eftersom jag inte kan motivera mitt "nej" så att han förstår, klarar jag inte heller av att sätta gränser. Istället för att "hoppa upp och ner" från soffan, borde jag kanske sitta kvar och titta färdigt på nyheterna. Förhoppningsvis skulle han då förstå att jag inte vill jobba som dörrvakt men att jag älskar honom ändå, fastän jag inte följer hans direktiv.

Varför Stisse ändrat sina morgonrutiner, vet jag inte men jag gissar att det har att göra med att småfåglarna börjat återvända till de talgbollar, som hänger på balkongräcket. Om min teori stämmer, vet jag inte. Jag räknar i alla fall med att om en vecka eller två kunna ha balkongdörren öppen på dagarna, så att katterna kan gå ut och in som de vill. Det kommer att bli skönt för oss alla.

Pappa Nicko

9 maj 2020

Elin döpte om Nicko. "Min Nicko" är sedan länge Elins Neo men för mig kommer han alltid att vara Nicko. Vad vi än kallar honom är han ju pappa till flera kattungar och härom dagen blev han ju även morfar. Igår ringde Elin. Äntligen skulle jag i detalj få höra hur förlossningen varit, hur det går med kattungarna och hur Nicko och Ninni reagerat på den nya familjekonstellationen!

Redan på morgonen märkte Elin att Cleo, mer än vanligt, ville vara nära och honföljde Elin vart hon än gick. Det var dag 64 och en katt brukar föda sina kattungar mellan 62 och 65 dagar efter parning. Punktlig tjej!

Vid 18-tiden startade värkarna på riktigt. Det var en trög start. Elin kunde efter ett tag skymta en hinnblåsa under en värk men..... när värken var över försvann hinnblåsan in igen. Samma sak upprepades gång, på gång, på gång. Hon ringde sin granne, som f.ö fött upp Cleo, men började känna sig maktlös och kontaktade även Södra Djursjukhuset. Cleo hade krystat länge, var trött och började flämta. I väntan på svar från Djursjukhuset ringde Elin till Sofia, en uppfödare med mer erfarenhet. Sofia "kastade" sig in i bilen och åkte till Elin för att försöka vara till hjälp. Med gemensamma ansträngningar lyckades den lilla skaran barnmorskor biträda den trötta kattmamman så att hon kunde föda fram sin första kattunge. Inom loppet av tre timmar var alla kattungarna födda; fem fina, pigga små krabater, som alla letade sig fram till matstället och började dia.

Småttingarna blir fyra dygn ikväll. Mamma Cleo sköter dem på bästa sätt och har gott om mat till dem. Alla var stora och fina redan från födseln; den minsta vägde 93 g, den tyngsta 110 g. 

Tänk så mycket som hänt!

8 maj 2020

Nästan alla världens tamkatter härstammar från två begränsade områden: Egypten och Turkiet-Irak. Tamkatten är ett av människans mest omhuldade djur. 

I en studie, som finns presenterad i Nature Ecology & Evolution, har forskare granskat gammalt dna från kvarlevorna (skelett, tänder, skinn, hår) efter katter och man har kommit fram till att det är c:a 9 000 år sedan människorna började tämja katter. Katten hade nu blivit en uppskattad  skadedjursbekämpare. 

Genom avel har människan kraftigt förändrat de flesta husdjur men katten är ett undantag. Tamkatter är ungefär lika stora och ser i hög grad ut som vildkatter och har så gjort under tusentals år, ända fram till mycket sen tid.

Man antar att de första katterna kom till Sverige på 400- eller 500-talet, förmodligen med hemvändande krigare men det kom att dröja flera hundra år, innan katten blev vanlig i vårt land. 

Under medeltiden började rykten om att katter var inblandade i all sorts häxkonst att spridas. På grund av detta började man jaga katter runt om i Europa, och hundratusentals dödades. Många menar att denna kattslakt tillät råttorna att växa sig starka, vilket kan ha ökat spridningen av böldpesten som härjade under mitten av 1300-talet. 

På 1500-talet hade katten blivit populär igen och under detta århundrade kom den även till Amerika. 

Nästa Trasdocka

7 maj 2020

Tiden går fort och nästa vecka har vi presstopp. Visserligen kommer Trasdockan inte att landa i medlemmarnas brevlådor förrän strax innan midsommar men det är mycket jobb, som måste göras innan dess. Vi väntar fortfarande på utlovade bidrag men har, som alltid, en plan B eftersom det har hänt förr att texter uteblivit. På måndag börjar Carina och jag att korrekturläsa de texter vi har och vartefter vi anser dem klara, går de vidare till vår AD. Samtidigt är vi i färd med uppdateringen av Ragdollklubbens hemsida, så självklart har jag inte svårt att sysselsätta mig :-), trots coronatider.

Det jag hade tänkt berätta igår var hur lycklig jag blev, när jag blev medveten om att det finns en kattsand som heter "Ever Clean". Hos mig får det absolut inte "lukta katt", något som jag tycker är fullkomligt vidrigt och outhärdligt. Under mina 20 år med Mysan, skurade jag kattlådan var och varannan dag och har nog kastat ett ton ;-) Miss Cat sand. Jag köpte sanden i mataffären för jag visste inte bättre. Först när jag köpte Tasse, fick jag tips om "Ever Clean". Jag var lite skeptisk, när Tasses uppfödare sade att med den sanden skulle jag inte behöva kasta så mycket sand och inte heller skura kattlådan så ofta. Jag gick till zooaffären och köpte en kartong och.... fantastiskt!!!

Säg den lycka som varar beständigt! Efter några år kom rapporten om sanden. Den grumlade min glädje över den, som jag tyckte, perfekta sanden. Jag läste: "Sanden i sig är inte giftig eller skadlig, men eftersom den bryts i länder långt bort och är ganska tung så blir det stora utsläpp från transporter. När den slängs kan den inte heller göra någon nytta som t.ex. att bidra till fjärrvärme, eftersom den inte är brännbar". Förfärligt att läsa för alla som värnar om miljön, inte minst för mig. Vad göra.....?

 

De var fem!

7 maj 2020

"Min" Sissel (som var foderkatt hos Lotta och numera är Lottas katt) har blivit farmor, Sissels son, Neo, morfar, Elin "mamma" och jag gammelfarmor. Inatt födde Cleo, Neos dotter fem fina kattungar. Cleo själv är född i januari förra året och detta är både hennes och Elins första kull.

Det var så roligt att vakna med ett meddelande från Elin med information om att allt gått bra och att kattungarna nu är födda. Så mycket mer vet jag inte i nuläget men hoppas att Elin ringer mig under morgondagen.

Ett annat "kattmeddelande" fick jag från Ethel, som varit bortrest under helgen och firat sin födelsedag. Safir och Blue "hjälpte" henne att packa upp, när hon kom hem.

Har även en del mer att berätta men det får bli imorgon, för timmen är sen och jag måste vara klar med en text tills imorgon, så nu måste jag fortsätta med den.

 

Idag gäller det tänder

5 maj 2020

Ragdollklubben kunde med hjälp av AniCura, Danderyd, bjuda på en föreläsning om tänder, för ett litet tag sedan (som jag nämnt tidigare).

Jag har alltid känt ett visst mått av skam, när det gäller katternas munhälsa men har helt enkelt inte orkat börja borsta deras tänder. Troligtvis kommer jag aldrig börja göra det heller.  I "kattskåpet" finns både en fingertuta för tandborstning och kycklingtandkräm" som förmodligen torkat för länge sedan. Att ta strid med samarbetsovilliga katter varje dag..... ja visst borde jag men nej!!!

Redan när katterna var små, började vi ge dem "tandfoder" faktiskt lite tidigare än rekommendationen på 1 år. Det tog ett tag innan Ove hittade fodren hos zoo.se; Hill's Dental Care och Royal Canin's Veterinary Diets Cat Denta. Dessa båda är veterinärfoder och finns endast att köpa i zoobutiker som har en veterinär knuten till sig. Båda är torrfoder och foderbitarna har ett hårt hölje runt en mjukare kärna. De fungerar så att när katten biter sönder foderbiten ger det mjukare innehållet vika och det hårda runt om skrapar då tanden fri från plack. Det fungerar bra och med det har jag låtit mig nöja. Detta är säkert inte fullt lika effektivt som en vanlig tandborstning men tillräckligt bra, för ingen av katterna har fått tandsten. Stina hade förvisso tre tänder, som var angripna av TR (som tidigare gick under namnet FORL), när vi i december var med båda katterna på hälsoundersökning, men den sjukdomen har inte med tandborstning att göra.

Anledningen till att jag skriver detta nu är att vi ska ta upp lite i Trasdockan, om webinariet om tänder, som vi kunde ta del av förra veckan. Det fanns många guldkorn i det men.....HAV TRÖST, föreläsningen kommer att sändas igen vid ett senare tillfälle.

 

Covid19 och våra katter

4 maj 2020

Kan katter bli sjuka i COVID-19?

Utifrån vad vi idag vet om SARS CoV-2 och andra coronavirus, anses risken för att ett husdjur ska smittas av humant coronavirus (covid 19) som mycket liten. Det finns heller inga tydliga bevis för att människor kan smittas av sina husdjur.

Endast några få fall är beskrivna, där katter har smittats av SARS-CoV-2 och där de bott hos ägare som också testats positivt för viruset. I en experimentell studie från Hong Kong utvecklade några katter symtom på sjukdom, liknande dem man får vid en covid19-infektion. men de katter som testat positivt utanför studien har så vitt man känner till varit symtomfria.

De symtom som noterades i studien var:

  • andningssvårigheter
  • förkylningssymptom
  • lunginflammation
  • hosta
  • diarré  

Covid 19 är ju en alldeles ny variant av coronaviruset, så mycket är ännu ovisst. Ett exempel på det är om en genomgången covid19-infektion ger immunitet; livslång, under begränsad tid eller inte alls. Djurägare rekommenderas idag att i första hand, vid säkerställd pågående coronainfektion, be en frisk person att ta hand om det egna djuret. Om ingen sådan finns att tillgå, ska djurägaren, som då själv måste sköta sitt djur, vidtaga fastställda skyddsåtgärder (ii sällskap av sitt djur), d.v.s. full skyddsmundering och god (hand)hygien.

 

Något jag hörde på TV igår, och som oroade mig, var att djur faktiskt kan drabbas av den pågående coronapandemin men då indirekt. P.g.a. att så många patienter måste sövas till följd av coronasmitta finns risk för brist på Propofol, ett läkemedel som ofta används vid inledningen av en sövning. Följden blir då att djur inte kan opereras i samma utsträckning som hittills..

Måtte våra katter hålla sig friska!!!

 

Tasses och Stinas tur

3 maj 2020

Åter till de första timmarna i Sundbyberg. 
Sandie hade nu hälsat på Stisse, som direkt hade accepterat den lilla kattungen, men lika lätt var det inte med de andra två. Tasse verkade helt neutral när Sandie gick fram för att bekanta sig med honom, inte alls som när Stina kom. Då ville han ju själv ta kontakt men den här tjejen överraskade honom med, som jag tror han tänkte, sitt gränslösa beteende. Hon gick raka vägen fram till honom, de nosade på varandra och det hela var snabbt överståndet. Nu återstod för henne att också hälsa på Stina - trodde hon. 

Det var inget trevligt första möte. När Sandie närmade sig, kunde ingen misstaga sig på vad Stina tyckte om den nya lilla "saken". Det var inte bara hennes kroppsspråk som signalerad STICK!!! Från djupet av hennes mage kom ett varnande morrande. Sandies kroppshållning ändrades. Trots sin litenhet såg hon ändå skräckinjagande ut. Tjejerna stod en bit ifrån varandra. Stina började fräsa och Sandie fräste tillbaka. Jag ställde mig mellan dem och lyckades avleda Sandie och Stina drog sig tillbaka. Vid det här laget hade det hunnit bli tidig morgon. Ove och jag tog med oss Sandie och gick och lade oss. När vi vaknade några timmar senare och Sandie mötte Stina i hallen, fräste Stina men Sandie visade inget tecken på rädsla, svarade inte utan gick bara vidare och att bry sig ett dubb om Stina, som efter det lade ner sina försök att sätta respekt i Sandie. Det hela var snart glömt och det tog inte lång tid, innan alla fyra sov tillsammans i vår säng.

Berit, Tasses nya "mamma", skickade ett foto på Tasse igår. Han är verkligen älskad, precis som han alltid varit. Han har nu fått ett eget hus, som han är mycket förtjust i. När jag för ett par dagar sedan såg en man som vann 5 000 000 kr på sin trisslott i dragningen i Nyhetsmorgon på TV4, tänkte jag: "precis samma tur har Tasse haft. Hur många så fantastiska människor vill överta en snart 12-årig katt"? Förvisso har han nog många år kvar att leva men de flesta vill följa sin katt från kattunge till en gammal katt.
Tasse och Berit hittade varandra i mogen ålder och det klickade direkt. Kärlek har inga gränser:-).

 

Intressen

1 maj 2020

Jag hade aldrig haft någon direkt hobby innan 2011. Istället har jag under olika skeden i livet intresserat mig för diverse olika saker. Först när jag bestämde mig för att bli uppfödare hade jag hittat det som jag tror man kan kalla hobby. Kanske definierar människor ordet hobby lite olika; för mig innebär det ett specialintresse som man vill ägna mycket tid åt för att mer och mer bli insatt/duktig i det som är ens hobby. Förvisso har jag alltid älskat katter (pälsdjur i största allmänhet), men det var 2011, som mitt genuina kattaintresse tog fart. Så snart jag börjar intressera mig för något, vill jag lära mig så mycket som går i ämnet - beträffande katten allt från parning ända tills katten är gammal. Det har både för- och nackdelar att ha min mentalitet men jag tycker att fördelarna utan tvekan väger tyngre. Det jag ibland kan se som en nackdel är att jag blir så "fast", så att jag har svårt att bryta mitt ständiga sökande efter mer kunskap. Detta blir ibland på bekostnad av sömnen.

Jag måste bekänna att jag aldrig ens hade hört ordet PawPeds, inte heller Diplomerad uppfödare, förrän jag gick en 2-dagarsutbildning i Rotebro. Medlemmarna i Järva kattklubb, som jag var medlem i då, hade inbjudits av Skogkattslingan till kursen "Avel med framgång" och självfallet "hoppade jag på". De flesta av mina kurskamrater var redan etablerade uppfödare och vi var bara två, som aldrig tidigare fött upp en kull. Jag vill påstå att utbildningen nog var på en väl hög nivå och att den förutsatte vissa förkunskaper i genetik (där hade jag en fördel av att ha medicinsk bakgrund). Nåja, PawPeds var det jag fastnade mest för. Det verkade vara en bra och rätt utbildning för mig. Samma kväll som kursen var klar och vi hade fått våra diplom, anmälde jag mig till PawPeds grundkurs 1.

Jag hade nästan glömt utbildningen, när jag nära 1 1/2 år senare fick en inbjudan. Jag betalade mina 400 kronor och kort därefter startade kursen. Detta var den första databaserade utbildning jag någonsin gått.

Tänk så olika!

30 apr 2020

Ove satte ner buren på golvet och öppnade dragkedjan till "burdörren". De stora katterna satt som tända ljus med blicken fixerad på Sandie, som nu till hälften hade satt sig utanför transportburen några meter bort.

Jag trodde knappt mina ögon.... Utan att tveka spatserade Sandie plötsligt iväg rakt ut på golvet.  Hon tittade bort mot de andra katterna, som nu satt som förstenade och stirrade på nykomlingen. Stisse som alltid är snälll; mot alla i alla lägen, var den som först - mycket långsamt, började närma sig Sandie. Hennes kroppsspråk gjorde att Stisse förstod att hon var vänligt sinnad, så efter viss tvekan gick han fram till henne och de hälsade på varandra för första gången. Efter detta har Sandie alltid velat finnas i Stisses närhet - "farbror Stisse" som vi började kalla honom? Tasse däremot valde att avvakta lite och signalerade att ännu var han inte beredd att ta kontakt. Sandie insåg snabbt att om Tasse och Stina Fortsatte tveka, fick hon väl själv ta initiativet och det gjorde hon.

Längre än så här kom jag inte, när jag skulle berätta om hur Sandie blev mottagen och själv ville bli en av oss. Nyss kontaktades jag av valberedaren som vill nominera mig till ordförande i sin verksamhet. Hon översände den senaste verksamhetsberättelsen, som jag bett om. Den var både intressant och mycket välskriven. Nu blir det spännande att se, vad styrelsen kommer fram till. Om man vill ha mig som ordförande måste man också acceptera de villkor jag ställer. Jag kan helt inte bidraga med praktiskt kattarbete såsom att fånga in katter, köra dem till veterinären o.dyl. men att leda verksamheten tror jag mig behärska. Jag utgår också att den andra valberedaren också vill prata med mig. Vi får se hur det blir.

En låååång hemfärd

29 apr 2020

Så kom förklaringen, alltså förklaringen om att det inte fanns någon förklaring till att vi blivit stående på spåret!!! Mer information skulle komma. 

Det blev varmare och varmare i tågvagnen. En ström av kaffe- och vattensugna människor passerade i den trånga gången. Två vidöppna ögon inne i transportburen följde allt som hände. Jag serverade sötnosen lite vatten men hon var inte intresserad men hon verkade inte besvärad över allt som hände runt omkring - mer nyfiken. Efter c:a en timme fick vi en förklaring - växelfel (vad det nu betyder). Själv hade jag blivit gladare över att få information om när vi skulle kunna fortsätta färden och beräknad ankomsttid till Centralstationen i Stockholm. Efter två timmar i buren tyckte jag riktigt synd om Sandie och tog ut henne för att ha henne i mitt knä. Den förtjusande lilla kattungen satt sedan, ömsom i Oves och ömsom i min famn, under den resterande tiden av tågfärden.

När vi äntligen kom på rull var vi, istället för norrut, på väg söderut igen. Tåget var omdirigerat och nu gällde en ny färdväg. Klockan 03:25, istf. 22:06 var vi framme i Stockholm. Nu måste vi snabbt hitta en taxi!!! 20 minuter minuter senare öppnade Ove dörren hemma på Gjuteribacken i Sundbyberg. Där innanför satt Tasse, Stisse och Stina och väntade på sina "föräldrar". Att de skulle få en "syster" var inget de hade förväntat sig och plötsligt betydde Ove och jag ingenting. Allt fokus var på kattburen. Hur skulle det bli nu? Jag hade ställt in mig på ett liknande första möte som det med Stina, fyra år tidigare; att de vuxna katterna skulle göra allt för att få hälsa på och bekanta sig med sin "lillasyster" och att hon skulle önska att de skulle försvinna helt ur hennes åsyn men så blev det inte......

 

 

Kärlek vid första ögonkastet

28 apr 2020

Rummet var bokat lång tid i förväg och väl var det. Hotellet var fullbokat! De flesta gästerna var välbeställda norska medborgare, som kom i egna båtar i mångmiljonklassen men som ändå hade valt att sova på hotell. Från vårt rum hade vi en fantastisk utsikt över hamnen, där den ena magnifika båten låg bredvid den andra men det var inte för att titta på båtar vi var i Strömstad. Vi skulle ju äntligen få träffa lilla Sandie; vår fina, lilla, nya kisse!!! Jag var lika ivrig att få träffa henne som jag var när jag var barn och tomten skulle komma. Inger hade lovat hämta oss och 1 timme efter ankomsten till hotellet satt vi i hennes bil på väg till Flöghult.

Väl framme träffade vi den ena härliga katten efter den andra, vuxna såväl som kattungar - alla orädda och mycket trevliga. Så kom hon då, vår lilla docka - ännu finare än på fotografiererna  Inger skickat till oss.När kattungarna somnat och vi fikat klart efter någon timme körde Inger oss tillbaka till hotellet. En natt till och sedan skulle vi åka hem med vår Sandie - sååå lycklig!!!

Dagen därpå kunde vi sätta in Sandie i transportburen och med hjälp av Inger tog vi oss till tågstationen. En kvart senare startade tåget med destination Herrljunga, där vi bytte tåg. Hittills inga problem! Eftersom man inte får åka i första klass med djur, var vi tvungna att åka i en proppfull tågvagn med kaniner, fåglar, hundar, katter och deras ägare. Det var i augusti och varmt på tåget redan från start men det var inget mot vad det blev efter några timmar. Lilla Sandie satt i sin bur och studerade uppmärksamt allt som försiggick i vagnen. Ove och jag hade fått plats mitt emot varandra med ett bord emellan. Sandies bur hade vi planerat på bordet. 

Efter ungefär en timme stannade tåget - inte vid någon tågstation utan på rälsen någonstans i "ingenstans". Efter en kvart hade vi fortfarande inte fått någon förklaring till stoppet och nu började alla att "skruva på sig". Vad var det som hände? Varför stod vi här?

 

En annan typ av inflyttning

27 apr 2020

Det hade varit fantastiskt med "egna" kattungar och de gav mersmak. Ove och jag hade bestämt att det skulle vara lagom med nya småttingar efter c:a ett år. Parningar, kattungar och kattungeköpare kommer jag att skriva mer om senare, för idag vill jag berätta "historien om Sandie".

Sandie föddes i maj 2014, i Flöghult utanför Strömstad. Stina hade inte fått några fler kattungar, trots upprepade parningsförsök, och nu ville, särskilt jag, köpa ytterligare en avelshona. Jag var fullt på det klara över vad jag ville ha men Ove var inte lika engagerad i om den nya katten skulle vara en colorpoint, mitted eller bicolor eller vilken färg hon skulle ha. Annat var det med mig - jag sökte en blå colorpoint, född av en hälsotestad, u.a., mamma och med en pappa som testats likaledes. Det var viktigt och med jämna mellanrum letade jag på Ragdollklubbens hemsida. Även om det fanns en hel del kattungar, hade det varit tunnsått på just blå colorpointkattungar, med hälsotestade förändrar; sådana hade jag inte sett några på flera veckor men..... jag hade förvisso endast letat inom ett avstånd på maximalt 20 mil från Stockholm.

På midsommarafton 2014, när jag satt i soffan och just hade öppnat Ragdollklubbens hemsida, bestämde jag mig. Jag ska utöka avståndet till att vara obegränsat inom Sverige. Vad skulle det spela för roll, om det var en bit att åka om jag hittade drömkatten? Absolut ingen alls!!! Tämligen omgående hittade jag henne, Creamy Blueeye's Åmille Åsåfin, uppfödare Inger Köhlberg. Midsommarafton eller inte, det kan inte spela någon roll. Jag ringer; svarar hon så svarar hon. Jag lyfte telefonen och slog numret till en av de finaste, mest genomtänkta uppfödningarna jag någonsin skådat. Efter att Inger och jag "förhört" oss om varandra, fick jag tinga "min" lilla kisse, som jag direkt började kalla Sandie. Inger är oerhört mån om att hennes kattungeköpare ska vara "rätt" men min kattbakgrund räckte för att jag skulle få tinga Sandie. Från den dagen till dess att Sandie var leveransklar, gick dagarna väldigt långsamt men till slut kom ändå dagen för avfärd till Göteborg med anslutningståg till Strömstad.

 

Ett helt oväntat meddelande

26 apr 2020

Det plingade till i telefonen igår eftermiddag. Meddelandet var från Helena, som vigt sitt liv åt att hjälpa katter. Det är inget hon säger men jag vet det. Jag har berättat om henne tidigare. I samma höga tempo jobbar hon vidare med att fånga in katter, köra dem till veterinären för besiktning, kastration, vaccination och konsultation. Jag lärde känna Helena via styrelsen för Stockholms katthem och vi har haft sporadisk telefonkontakt sedan dess men nu var det länge sedan jag hörde ifrån henne.

Helena hade två saker på hjärtat; det ena gällde en dräktig katt, som hon ska hämta på torsdag. Då hon känner sig osäker inför förlossningen och hur man bäst tar hand om nyfödda kattungar, undrade hon om jag kunde ta på mig uppgiften att ta hand om det hela - den första tiden hemma hos mig. Det andra var att hon, i egenskap av valberedare, undrade hur jag ställer mig till att nomineras till ordförande i ett kattsammanhang, som hon är involverad i. 

Beträffande kattförlossningar och de nyfödda kattungarna hjälper jag självfallet till - när som helst på dygnet, dock inte personligen och absolut inte här hemma. Däremot får hon gärna ringa och jag ska göra mitt bästa för att få henne att känna sig trygg. I de flesta fall är det svåraste att sitta stilla och göra ingenting alls, förutom att försöka inge trygghet och prata lugnande med kattmamman och, som vi uppfödare brukar säga, "hålla tass".                            
När det gäller det eventuella ordförandeskapet måste jag ju få veta mer, innan jag kan säga något över huvud taget. Vad står det i stadgarna? Verksamhetsberättelsen? Hur ser ekonomin ut? Passar jag för uppdrager? Passar uppdraget mig? Ja, det är mycket jag vill veta och mycket att fundera över.

Klockan 15:00 idag ringde jag den första i Hemsidegruppen. Någon minut senare var vi sammankopplade alla fyra med hjälp av min iPhone. Jag är en sann vän av Apple's produkter - så enkla att förstå sig på och kunna tänka sig fram till lösningar, om problem dyker upp. Allt,är så logiskt uppbyggt. 

Möten ska vara ordentligt förberedda. Alla ska komma till tals, även om vissa ibland måste "puffas på", särskilt i nya konstellationer. Andra kan ha en benägenhet att hålla onödigt långa utläggningar i de flesta frågor. Enligt min uppfattning höll vi oss alla till saken, fick tillfälle att uttrycka våra åsikter och ingen blev onödigt långrandig. Vi planerade för vårt nästa steg i uppdateringen, vilket innebär att vi sammanträder om exakt två veckor. Jag känner att alla gör sitt allra bästa och tycker att det vi gör är både roligt och viktigt, om än tidskrävande. Jag är sååå glad över alla mina medarbetare!!!

← Äldre inlägg

Katten har under tiotusentals år varit en del av vår kultur. I Egypten, för cirka 5000 år sedan, ansåg man att katten var en helig varelse. Att döda eller äta en katt sågs som ett så allvarligt brott att det bestraffades med döden.Antalet katter i Sverige uppgår till cirka 1,3 miljoner. Av dessa är 13,4 procent rasrena. Nästan var fjärde barnfamilj (23 %) har katt och äldre människor föredrar katt framför hund.

Välkommen till www.kattungar-stockholm.se

 

Om du fyller i din e-mailadress kommer du att få nyhetsbrev från mig. Det kan handla om ett nytt foder, en utställning eller annat "matnyttigt" för kattintresserade.